Serieuppgift Linköping studies in arts and science på spikblad

Diss. Linköping : Linköpings universitet, 2024

The dissertation studies how one ‘modern’ piece of music from the early 20th century became conceptualised as an idealised musical work: the Third String Quartet, opus 20 (op. 20) by Austrian composer Ernst Krenek (1900–1991). The idealistic musical work concept holds that any piece of music has an eternal, non-spatiotemporal existence and that it is the product of an identifiable creator’s work. While this concept has been studied critically, there are too few historical studies on its everyday practices. Drawing on nominalist music philosophy of for instance Lydia Goehr as well as the sociological perspective Actor-Network Theory (ant), op. 20 is studied as an historical actor or actant participating in events and associations of actors and objects, forming a broader movement which constitutes its historical conceptualisation as a musical work. In this movement, aspects of ephemerality, fixity, concreteness, and abstraction are explored and discussed. Together with ant, micro-history is used to explore op. 20’s history and its many gaps. Beginning with Krenek’s composition process in 1922–1923 within the ‘New Music’ networks, then ending with the piece’s reappearance in American exile in 1940, the study identifies three main mechanisms for conceptualising op. 20 as a work. These were the agency of the piece itself in influencing its co-actants, the degrees and repertoires of fixity which helped stabilising it, and its affinity with certain associations and actants such as Paul Hindemith, Universal-Edition, and Ernst Krenek. Having experienced a highly acclaimed premiere in 1923, publication in 1924, recording in 1925, and international performances by various ensembles during the 1920s, op. 20 nearly disappeared from musical life between 1929 and 1937, although it remained as a fixed yet abstract work in musical literature. With New Music associations in Europe scattered following the rise of Nazi Germany, op. 20’s subsequent ‘exile’ reappearances as concrete-ephemeral performances in Switzerland and the u.s. testified to the interplay of agency, fixity, and affinity in the work’s interwar movement.

Avhandlingen undersöker hur ett ”modernt” musikstycke konceptualiserades som ett idealiserat musikaliskt verk under tidigt 1900-tal: den Tredje stråkkvartetten, opus 20 (op. 20) komponerad av österrikaren Ernst Krenek (1900–1991). Det idealistiska musikaliska verkbegreppet för fram idén om att varje musikstycke har en evig existens oberoende av tid och rum, samt att det är produkten av en enskilt identifierbar skapares arbete. Detta begrepp har förvisso studerats kritiskt, men det finns för få historiska studier om hur verkbegreppet fungerade i vardagen. Med utgångspunkt i exempelvis Lydia Goehrs nominalistiska musikfilosofi, liksom Actor-Network Theory:s (ant) sociologiska perspektiv, studeras op. 20 som en historisk aktör eller aktant som deltog i händelser och associationer av aktörer och objekt, som tillsammans utgjorde en bredare rörelse vilken i sin tur innefattade styckets historiska konceptualisering som musikaliskt verk. Inom ramen för denna rörelse utforskas och diskuteras aspekter av flyktighet, fasthet, konkretion och abstraktion. Jämte ant används mikrohistoria för att utforska op. 20’s historia och dess många luckor. Undersökningen börjar med Kreneks kompositionsprocess 1922–1923 inom den ’Nya musikens’ nätverk och slutar med styckets återuppträdande i den amerikanska exilen 1940. Den kommer fram till tre huvudsakliga mekanismer i konceptualiseringen av op. 20 som ett verk: styckets relativa agens i hur det kunde påverka sina medaktanter, grader och repertoarer av fasthet som hjälpte till att stabilisera stycket, samt styckets närhet till särskilda associationer och aktanter såsom Paul Hindemith, Universal-Edition och Ernst Krenek. Efter en framgångsrik premiär 1923, utgivning som partitur 1924, grammofoninspelning 1925, samt ett antal internationella framföranden försvann op. 20 nästan helt från musiklivet mellan 1929 och 1937, även om det bevarades som ett fast men abstraherat verk i musiklitteraturen. Efter att den ’Nya musikens’ associationer skingrats i Nazityskland kom op. 20s nya framföranden i Schweiz och USA att utgöra bevis på samspelet mellan agens, fasthet och närhet i verkets rörelse under mellankrigstiden.